Har bara haft två kattor, själv, vill säga. Men i mitt barndomshem fanns det alltid katt. Min mor var inte så förtjusta i dom men dom skulle finnas, ta råttor antar jag för dom fick inte vara inne särskillt mycket.

Av den anledningen blev dom ju inte så sociala. Men mina två som nu börjar ha upp nått aktningsvärd ålder, över tio år båda,  har ju alltid varit inne speciellt på vintern. Då är utevistelserna bara korta avbrott i sovandet på alla tänkbara sovplatser som dom har inne.

Dom är också mycket sociala och om man skall vara ärlig så är det mina kattor. Dom följer mig inne, går jag ner i källaren så har jag två kattor och två hundar i släptåg.

Linus har ju blivit Toras bästa kompis näst Lina, dom har sin brottningsmatsch varje morron. Har försökt filma, men det är så dåligt ljus på mornarna så det blir så mörkt. Men framöver sommaren måste jag försöka göra en filmsnutt.

Västgötarna är ju till sin natur enmanhundar, mina har då varit det. Dom är inte ovänliga mot andra men det är matte som gäller. Men jag tror jag har lättare att kommunisera med djur än med människor.

Felet är möjligen att jag är för snäll, har inte nog strikta regler.

Det har jag inte med kattorna heller säger maken som har många synpunkter på mig och mina djur.

Det bästa med hundarna har ju varit att dom varit så snälla mot barn. Dom har aldrig visat minsta aggresivitet, utan sitter och ser snälla ut så att barn fåt klappa dom. Lina älskar ju barn, hon blir så glad då någon av barnbarnen kommer hit så hon vet inte till sig. Tora är lite mer avvaktande men hon är också glad när dom kommer.