Mina två kattor är så olika. Honkatten Fia, av okänt ursprung, långhårig, mager under all päls. Jätteduktig råttfångare. Enmanskatt,hon är min och ingen annans. Bryr sig nästan inte om husse. Kan ibland vid sänggåendet gå och "prata" lite med honom, men annars håller hon koll på vart jag är och vill vara i närheten av mig om hon inte är ute. Går som regel inte så långt, när hon är ute. Skulle aldrig komma på att gå in hos någon granne.

Min andra Linus. Också han av okänt ursprung, korthårig men längre än "vanligt" kort. Tjock och lat, jagar fåglar om dom finns i närheten, men ingen råttjägare. Ligger helst i solen och slappar.  Går med fördel in till grannen om vi inte är hemma och släpper in honom. Älskar alla och älskas av alla. Supersocial. Han går inte så långt heller men är inte främmande för att gå in om han blir insläppt hos kringboende.

Ingen av dom gillar barn mest på grund av att dom inte är van med barn. Båda är snälla men Fia är skyggare än Linus.

Hon reagerar på skarpa ljud och håller sig undan om det dammsugs inne. Linus är inte så försiktig, är jag inte direkt i närheten av honom ligger han kvar.

Vintertid är Linus nästan innekatt, går ut men vill in genast igen. Fia är också mycket inne men kan vara ute en stund i alla fall.

Fia är inte helt bekväm med Tora, då Tora är ganska närgången med kattorna. Linus är ju Toras lekkamrat och Linus är med fördel tillsammans med Tora. Det är inte Fia, även om hon har lärt sig att Tora inte är elak eller dum. Men det har tagit tid.

Ja så liten är hon inte längre men hon är ändå min minsta dotter!

Stort grattis Maggan på födelsedagen.

Har kollat bakåt i min blogg och konstaterat att den liknar en väderleksrapport. Så man skulle kanske söka sig till SMHI?

Det är väl inte så konstigt att det blir mycker av väder och temperatur en vinter som denna.

Har just skottat mig ut för en promenad med brudarna bus. Dom tycker att det är jättemysigt med mera snö.

Däremot har jag just nu en kompis på skrivbordet som inte är så trakterad av denna vinter. Hon håller på att ge mig sina kärleksbetygelser, det killar i näsan och inte är det så lätt att skriva heller med en katt som bums skall slicka en på näsan. Men så är Fia, hon visar sin tillgivenhet ganska mycket och offta.

Min Fia som följer mig som en skugga, var jag går.Hon blir 12 år till sommaren.

-28 skall man gråta eller skratta? Det var i alla fall temperaturen när jag gick ut med hundarna i morse. Men det är ju tur man har hundar som klarar kylan bra. Inte minsta tecken på kalla fötter. Men det är inte så konstigt, dom springer och jagar varandra fram och tillbaka.

Snön yr runt fötterna på en när dom ångar förbi.

Trots kylan försöker vi att träna det som går. Sitt kvar och ligg kvar samt inkallning.

Det går faktiskt jättebra. Dom ligger kvar en liten stund. Vill inte tvinga dom att ligga så länge, det blir kallt.

Anita var ju orolig för att Tora skulle bli omöjlig och sticka. Det gör hon en liten bit om man inte stoppar henne, men hon kommer tillbaka ganska omgående. Hon har aldrig gått längre bort än att det går att vissla tillbaka henne. Det går att stoppa henne också om man gör det när hon är på väg men inte för långt bort, då stannar hon direkt. Men det är något vi tränar varje dag, det är bara det att när snön är borta går det lättare att springa och då måste hon vara helfast i att inte gå längre bort än max 30 m. Vi har ju så in i bängen med rådjur här omkring. Stöter på dom varenda gång vi är ute. Sedan har vi älg också, men dom är inte hundarna så intresserade av bara älgskiten och nyfikna på vad det är som luktar.